nu är det bara 11 timmar o 45 minuter kvar det på gångna året.. snart ligger 2006 framför oss.. jag känner en lättnad inför det. jag vet att det egentligen är larvigt att kunna känna lättnad inför ett nytt år. jag skulle ju lika gärna kunna börja om vilken dag som helst.. men nu lägger jag snart 2005 bakom mig o tar till mig 2006!

vad ser jag mest fram emot? ja bröllopet såklart! den 5/8 kommer vi att bli man och fru spalle.. eller kanske man och fru tauberman. Vilket ja det är fortfarande osagt.. det kommer bli att vi singlar slant om det.. tehe.. men vi ska bli man och fru iaf, vi ska börja vår egna lilla familj i tvåsamheten! oh vad jag längtar.. de små bitarna börjar falla på plats.. jag har varit säker på många saker i mitt liv.. men mer säker än vad jag är för mina känslor för pierre det har jag nog aldrig varit.

det är oxå med vemod jag går med det kommande året.. det kommer med all säkerhet bli året för micheles bortgång.. det kommer med all säkerhet bli året för hennes begravning.. men det kommer oxå bli en lättnad.. en befrielse.. främst för michele.. slippa vara fången i sin egen kropp...

vart allt bär sin väg det vet vi lite om.. kanske är det bäst så.. men jag vet en sak o det är det att nästa år kommer bli bättre o godare än det gångna.."trots allt"

så skippa frågetecknet i rubriken så säger vi alla på en gång gott nytt år

                                     pierre o jag.. man o fru...                                                 

mmm.. läste idag ett dagbokinlägg som en av hennes vänner hade skrivit.. en av dem som kallar sig hennes bästa vänner.. kändes som ett slag i magen nästan.. den här vännen har nämligen inte "vågat" höra av sig på säkert ett år, kanske lite mindre.. av sin egen rädsla.. eller rättare sagt det är de sista månaderna hon ej vågat höra av sig av rädsla.. månaderna innan hade de "bara" glidit ifrån varann.. men ändå kallar hon sig bästa vän med henne.. jag var tvungen att skriva svar på tal till henne.. kanske lät barskt.. såhär skrev jag;

hej.. läste ditt inlägg i dagboken.. ja din uppfattning o din bild av michan skulle troligtvis ändras om du träffade henne nu.. samtidigt tycker jag att du som vän borde ha varit med henne under den här resan.. hela tiden.. det är inte direkt läge att tänka på sig själv då.. o om du tänker på dej själv som du har gjort.. eftersom att du inte har "vågat" ringa etc så tycker jag inte att du har rätten att kalla dig o henne för bästa vänner.. det kanske låter hårt.. men det här är hårt.. det är ingen dans på rosor o att våga finnas där.. det är att vara en vän.. förlåt om jag gör dig lessen..

jag vet inte om jag var för hård.. det är en jättegullig tjej det här men det hon skrev kändes in i hjärtat.. jag var bara tvungen att "ingripa".. så jag hoppas att hon vaknar o tar tag i det här.. för annars kommer hon att ångra sig sen.. det vet jag.. jag tackar iaf mina vänner.. för att ni vågar.. för att ni inte är rädda.. för att ni inte gör ämnet tabu.. det är vänskap.. här är några av er.. tack..

    erika, jecka, åsa o carro.. tack........... ni andra med såklart men det är ni som är föreviga på dessa bilder...

ja så var den här.. eller kanske rättare sagt över.. julen 2005.. vad har den gett mig? vad har den lämnat kvar? minnen kanske.. jag får ta vara på de minnena. eftersom att denna julen är speciell, det är vår sista jul med michele. mm det är sant o det börjar kännas ändå in i själen.. det är sista julen tillsammans med henne, sen ska hon vandra vidare. till änglarna..

julen har gett mer.. värme, närhet, nått halvt hekto plus på vågen o en himla massa bra julklappar. julen har gett glädje.. att få se de små bli överlyckliga när de öppnar sina klappar... det gäller de stora med för den delen..

men det som känns mest denna jul är ändå det att vi tillbringar den för sista gången tillsammans med michele.. när tar det slut? när ska du få frid?

pierre o jag framför vår julgran juldagen 2005