älskade mando diao. älskade kristian gidlund. älskade gripande konsert....

 

som jag såg fram mot denna konsert och som jag njöt. jag älskade förra årets konsert med men denna var så mycket bättre. jag älskar dem.

 

 

de körde nytt tillsammans med en del gammalt. de gamla låtarna blev det givet mest röj kring.

 

 

 

de avslutade med ett tårögd farväl till kristian. gustaf står helt plötsligt och ropar kristian rätt upp mot himmelen medan björn läser kristians text. sedan sjunger de strövtåg i hembydgen, samma låt de sjöng på kristians begravning. det var fantastiskt. och så gripande.

 

jag låter aftonbladet få ordet;

 

Framför allt är det genuint glädjande att bandet som en gång var själva definitionen av traditionell rockpop i svart skinnjacka nu går in stenhårt på att skita i allt, riskera att göra sig löjliga och bara följa hjärtat.

Förutom att de rundar av konserten med en lika avskalad som gripande sista hälsning till bortgångne vännen Kristian Gidlund i form av ”Strövtåg i hembygden” låter de sitt väldigt populära Fröding-album ”Infruset” vila. I stället blandas ”Aelita”-låtar med mer eller mindre omstukade versioner av äldre Mando-hits. ”Long before rock’n’roll” garneras med keytar (bärbar keyboard, populär för drygt 30 år sedan). I ”Dance with somebody” använder Norén syrgasmasken till att sampla sin egen andning.