nja... så känns det just nu. jag jublar inte direkt. det är en ganska lustig känsla för att vara mig. jag brukar vara glad. jag brukar vara nöjd över mitt liv. det är mest intill alltid ett hektiskt liv jag lever. privat, på jobbet och i ren allmänhet. jag trivs med det.
men nu har det kommit in ett nja som stör mig. det är märkligt att ha ett nja...
periodvis har det visserligen alltid funnits ett nja i mitt liv. det har trots allt hänt ganska mycket under mina 34 år. mer än nja har hänt. det har varit olyckor, cancer, en sällsynt diagnos, skilsmässa, död, osämja, rykten, oro, sjukdom och många händelser som defintitivt inte bara klassas som ett nja utan mer som SKIT.
men det är sådana händelser som kallas livet. som jag måste ta mig igenom. för ett felfritt liv på en dans på rosor finns nog inte hos någon. utan dessa händelser är trots allt sådant som gjort mig starkare. även om jag helst sluppit en hel del av dem.
ett nja är mer av sådan karaktär när jag måste tvinga mig att acceptera att leva med något. något konstant. det är ett nja. ett nja är sådant som gör mig låg. händelserna jag beskrev ovan är mer utav en kris.
nu till mitt nja....
vi var hos noahs läkare i torsdags. på ett rutinbesök. men detta rutinbesök gav oss inte mer än tre återbesök. de stavas vattenlavemang. det känns jobbigt. jag vet att många i föreningen använder sig av det. men vi hade just nu landat i vår "klyxvärld". hur jobbig den än är och hur mycket noah än motsätter sig den så var just klyxvärlden vår vardag. nu ska ett nytt moment tvinga sig in i vårt liv. fan fan fan!
vem vet om några veckor kanske det är vår vardag. men just nu känns det bara tungt och ledsamt. jag är så trött på att noah måste vara stark. på att han ska få acceptera dessa moment. på att de just tvingas bli en vardag i vårt liv. jag är så trött på att avsätta noahs viktiga mys- och lektid till behandlingar och medicin. jag är så uppriktigt jävla ledsen av att hans barndom ska gå till detta.
men i nästa sekund tacksam. för vad finns det för alternativ? inga.
men det tär i mig. i honom. i oss. att behöva svara på frågor varför han föddes med vacterl. att höra honom säga att han inte vill vara stark när jag svarar att han är starkare än de flesta.
jag är så trött på att acceptera och vara stark. att låtsas att detta är normalt. att ha detta som en normalitet.
för att i nästa andetag inte acceptera att det ska vara på annat sätt. jag vill inte hamna i "tycka synd" fällan.
det känns just nu jävligt komplext. jävligt tungt. jävligt orättvist. precis så känns det just nu.
vad innebär dessa 3 dagar nästa vecka? inte fan vet jag!!!
att sköterskorna ska göra ett vattenlavemang på noah 3 dagar i rad. att vi båda ska vara där. att vi ska avsätta mycket tid så han får leka efteråt så det blir något positivt.
förhoppningsvis kommer detta förbättra såväl kisseriet som bajseriet. för han bär på en förstoppning. det står bajs i tarmen. som trycker på urinblåsan.
så välkommen vattenlavemang. välkommen. låt dig ta ännu mera tid från det vanliga livet. från livet utan vacterl. välkommen. ta en timme eller två till av vårt dygn. ja just det för de 24 timmarna vi har är ju så många. välkommen ta mer tid av vår sons barndom. välkommen.
älskade underbara unge. du är bäst. vet du det. du är fanimig bäst. en vuxen hade klagat så mycket mer än du än ger uttryck för.
en liten parantes. jag är trött just nu. jag tycker det är orättvist just nu. men jag inser även att detta är en dipp. vi har det bra. vi har funnit fantastiska vänner i just vacterlföreningen. noah blev bundis med gabbe på senaste lägret. vi har accepterat hur det är. och det är rätt bra. men trots allt så känner jag just nu precis som allt skrivet ovan bilden. men till alla ni vacterlfamiljer som läser min blogg. detta är en dipp. en dipp som säkert hade kunnat komma vid just detta tillfälle i mitt liv även om det inte handlat om detta. jag älskar er och på något skumt sätt tror jag både noah och vi kommer gå ännu starkare ur detta. för jisses kalla att man fått perspektiv på livet. på vad som är viktigt.
