the impossible, 2012. regi juan antonio bayona.

 

herregud. vilken stark film. filmen handlar om tsunamin. det var med blandade känslor jag valde att se den. jag var rädd för att det skulle kännas smaklöst. men det gjorde det inte. det kändes på något lustigt sätt hedrande för de som var med om tsunamin.

 

filmen bygger på en familjs öde. en familj med 3 söner. det jag tyckte bra om var att de inte fokuserade på alla. det var fokuserat på den här familjen och vi fick se hela katatrofen ur deras ögon. regissören hade kunnat valt att hänga sig kvar bland alla ensamma barn, bland de som står och gråter förtvivlat vid listorna, vid alla efterlysningar där folk går och letar förtvivlat efter sina släktingar. men så är inte fallet. vi får se det. några sekunder där och några sekunder här. men filmen fastnar inte där. det är fullt fokus på mamman och storebror lucas och pappan och småbröderna.

 

storebror lucas är helt grym i sitt skådespeleri. de två starkaste scenerna som etsat sig fast är när mamman direkt efter vågen klamrat sig fast i en palm och bara skriker. av skräck. vad hände. vart är mina barn. var är min man. är jag ensam kvar. sedan när storebror finner sina syskon. eller rättare sagt syskonen finner honom.

 

jag grät och grät. tänkte på åsa, linnea och amanda. idag när jag steg upp såg det ut som om jag gråtit hela natten också....

 

betyg 4,5 av 5.

 

imdb - 7.6 av 10.

 

 

jag tänker såklart på amanda... åsas dotter amanda som aldrig kom hem från resan. jag minns hur jag satt och sökte på nätet och försökte hjälpa till på det sättet medan åsa var i thailand och sprang omkring på alla sjukhus och letade efter sin ena tvillingdotter som tyvärr återfanns död. länkar till några tidningsartiklar om åsa och hennes familj.