Publicerat: 2012-09-21 Klockan: 08:00:00

1 år sedan...

ett år.
 
det har gått ett helt år sedan den värsta dagen i mitt liv.
 
dagen då vi lämnade över noah i kirurgernas händer i många och väldigt långa timmar. då de sågade i hans ryggrad och var farligt nära ryggmärgen. dagen då vi inte visste hur något skulle gå. ens om vi skulle få se vår lilla slå upp sina vackra blå ögon igen.
 
jag minns dagen i detalj. jag minns hela veckan. som jag minns alla noahs sjukhusveckor. bästa bemötandet någonsin på ett sjukhus men de värsta minnena.
 
tiden efter. nerven som kom i kläm. benet som inte hängde med. blodet han förlorade. skoliosen som finns kvar. smärtan han hade. oh den smärtan.... jag blir tårögd bara jag tänker på det. ett halvår i korsett. hur han fick erövra alla sina färdigheter igen. på nytt.
 
sen minns jag glädjen. glädjen när han klarade av att sitta. åla, krypa, ställa sig upp... GÅ.. fantastiskt!
 
jag försöker tänka tillbaks på den här tiden. ganska ofta. för att ge mig själv perspektiv. kanske är det inte hela världen att min urtrotsiga 2-åring hoppar ner från stolen när vi äter, kanske är det inte hela världen att han hoppar i soffan. kanske är det inte hela världen att han kastar sig, slänger sig och allt han envisas med att göra. HAN KAN JU FAKTISKT RÖRA SIG.
 
han slog upp sina vackra blå ögon. han erövrade sina färdigheter igen. han tog sig igenom smärtan. han klarade av ett halvår med en varm, stel korsett. han klarade allt detta.
 
vad är väl då "lite" trots? men mitt i vardagen kan det vara svårt att tänka på det. när det ska testas och köras med allt hela tiden. fast i det stora hela så tänker jag så. vad är väl trotsen när vi har vår levnadsglada son hos oss. som tagit sig igenom så mycket och fått gå igenom så mycket. redan. 2 år gammal.
 




 

Kommentarer
Postat av: Caroline

Noah, en stor kille i en liten kropp! Dina bilder väcker jobbiga minnen hos mig med från US.. Men även, som du skriver, positiva minnen.

Svar: ja det är blandade känslor kring alla besök... kramar till er
Josephine

2012-09-21 @ 10:30:49
Postat av: Maria

Vad ni fick gå igenom ! Minns så väl .. Lilla killen - så duktig ! Så duktiga engagerade och kärleksfulla föräldrar !

Svar: kramar maria
Josephine

2012-09-21 @ 12:35:57
Postat av: Heni

Värsta dagen i mitt liv och troligen många andras liv pga operationen och allt som han skulle gå igenom. Tårarna trillar ner nu också men det av glädje och stolthet att vara ha äran att vara farmor till en riktig kämpe, en glad och fantastisk kille. Älskar er

Svar: tackar heni! kramar
Josephine

2012-09-21 @ 18:52:04
Postat av: PB

Noah är precis som sina föräldrar en stark, modig och väldigt duktig kille!! Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste ha kännts att behöva lämna bort sitt barn för en sådan operation! Skönt att allt har gått bra och att Noah verkar ha tagit det så bra! KRAM <3

Svar: tusen tack pb! kram
Josephine

2012-09-21 @ 21:18:11
Postat av: Alexandra Nylen

Bästa duktiga Noah , bästa duktigaste föräldrar. Jag får en klump i halsen. Känner den tunna luften. Känslan av att behöva sitta och vänta. Att försöka skingra tankarna och få tiden att gå. Den typen av operation kan jag bara föreställa mej att den är hemsk att behöva genomgå. Kirurgerna håller ögonen på min Emilio men än har vi klarat oss. Han är bara lite sne än så länge. Skönt att det värsta är över även fast jag vet att ni har hinder kvar att ta er över! STOR KRAM

Svar: ja du vet hur det känns... du vet också om oron som finns inom en. inför varje besök. är det dags nästa gång...? stor kram och tack
Josephine

2012-09-21 @ 23:02:25
Postat av: Johanna

Ja vad man minns.... Följde varje inlägg, varje bild, varje bokstav. Led med er, ögonen tårades och jag kände paniken i min kropp över vad Noah gick igenom... Då är jag en person som bara läser, känner er inte...

Noah är en duktig grabb, han är en fighter och en tuffing :-)

Kram på er

Svar: tack för ditt fina stöd - genom alla åren! kram
Josephine

2012-09-22 @ 22:58:57
URL: http://grynisen.bloggplatsen.se
Postat av: Milla

Jag kan förstå att det är mycket känslor både de otroligt smärtsamma kring allt som varit och de lyckliga över hur denna underbara gosse har växt sig så otroligt stark och samtidigt en oro inför framtiden.
I allt detta så är det faktiskt en otrolig styrka att leva ett "normalt" lv med vanliga bekymmer och faktiskt kunna bli arg för petitesser och leva i allt här och nu.
Massa pussar och kramar till er allihopa

Svar: tack vännen min! puss
Josephine

2012-09-24 @ 16:42:21
URL: http://cmillis.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0