Hej

Det har onekligen hänt en del sedan jag gästbloggade senast. Vi har fått en ny familjemedlem och ordet familjen har utvecklats än mer.

En sak som jag har funderat på i samband i med att Lovi kom till världen är detta med att ta saker för givet. Är det något förhållandet med Jossan har lärt mig är att inte ta saker för givet. Som en del av er kanske vet så var det enligt läkarna omöjligt för Noah att komma till världen på ett naturligt sätt, men lik förbannat övervann vi det med. Sen när Noah väl valde att komma till världen så valde han att vara lite unik och ge sina föräldrar nya utmaningar här i livet. Och nu när jag sitter här två års senare så tror jag faktiskt att jag har växt något enormt som människa tack vare Noah och de unika egenskaper han presenterade för mig och Jossan. Jag har läst mycket om par som skiljer i samband med traumatiska händelser gällande deras barn, och all respekt till dem det är deras val och de väljer att göra det val som känns bäst för dem.
För mig har det varit tvärtom, för varje tuffa period så har min kärlek och min respekt för Jossan vuxit. Vi är väldigt olika min fru och jag gällande en del saker här i livet, och just kring Noah tror jag att det har varit en fördel. Nu fick det ju inte heller vara helt "vanligt" kring Lovi heller. Jag väljer medvetet att inte använda termen "normalt" för jag vet faktiskt inte vad som kan klassas som normalt här i världen. Vad som är normalt för mig (sitta i kalsonger och skrika svordomar till fotbollspelare) är inte kanske alltid normalt för en annan.
Nu var det ingen större fara med Lovi, men det är en väckarklocka att man inte ska ta saker och ting för givet här i livet.
Det jag egentligen vill komma fram till att så mycket jag har lärt mig och växt som människa de senaste 2 åren hade jag knappt växt under tex mina första 25 år. Jag är ofantligt glad över att jag fått dela allt detta med just Jossan. Lite rörigt inlägg men det blir så när man bara skriver det man känner för stunden. Nu till min älskade soffa!