min son älskar sin napp och snuffe. för några månader sedan brydde han sig inte nämnvärt över dem förutom när det var sovdags. jag tror det var i samband med eller strax efter skoliosoperationen som de blev mer eller mindre som en drog för honom.

tills för ca 2 veckor sedan. på hemresan från sälen tog vi spontant och helt oplanerat steget till en tillvaro utan en napp i munnen... vi sa att nappen och snuffen sov när han var vaken för att de skulle orka tjänstgöra när det är dags för herr noah att sova.

jaja vi sa inte allt det utan vi sa; nappen och snuffen sover.

tro det eller ej. gossebarnet har accepterat det.

vi får nappen och snuffen strax efter han vaknar. han kan fråga någon gång under dagen men han vet vad han får för svar och efter ett gny så godtar han det.

wow.

idag efter lunchen tog jag fram nappen och snuffen för det var dags för sovvilan. vad gör sonen? vägrar ta emot dem för han vill ju inte sova än. han har inte lekt klart tycker han.

men mamman bar in sonen i sängen och gav honom nappen och snuffen som han försökte ge tillbaks till mig:) hehe.

det tog 2 min. sen tystande han. han var nog trött ändå. siså. mamma vet fortfarande bäst noah.