bifigurer
hur jag och sadde mår i allt detta.
om jag ändå visste vad jag skulle svara på det. vi är i ett slags töcken. vi är bifigurer i denna sjukhuskarusell. vi tillåts inte öppna upp för vad vi känner. vi kan nämligen inte riskera att bryta ihop nu. den kraft vi har måste gå till noah. den måste gå till honom så vi kan få honom att återhämta sig, att känna att saker och ting är "som vanligt" fast det är så långt ifrån vanligt som det kan bli.
noah är just nu som en stor jättebebis som lär sig alla steg från början. igår lyckades han exempelvis hålla upp huvudet själv igen. men det är inte alltid som han orkar det. det går framåt. men jag tror vi har en lång väg kvar tills dess att han kan sitta själv, stå själv, krypa och gå.
han är sig själv i talet, på det sättet känner vi igen vår noah.
för att återgå till frågan. hur vi mår.
nu rullar maskinen på. men jag kan tänka mig att det blir ett rejält motorstopp när vi landar hemma. då tillåts vi känna efter. då vågar vi känna efter, i hemmets trygga vrå. då kommer vi även få se vår noah, i hans normala miljö, men inte såsom vi är vana att se noah.
när jag kommer till ronald rummet så tillåter jag mig själv att känna efter lite. jag kan hulka till och tycka att det känns ruttet. men där tvingar jag mig att sätta gränsen. för det är en morgondag. jag ska upp om några timmar igen och vara en positiv förebild för noah. inte en sorgsen rödgråten mamma.
men ack så det smärtar när jag håller honom i famnen. när jag tvingar honom till saker han inte vill. när jag håller fast hans händer och fötter vid olika sjukhusbestyr. när jag tvingar in de olika medicinsprutorna i hans mun, dagtid som nattetid. när vi ska få vår pojke att bli sig själv igen. när jag lämnar in honom för sövning, vakar vid hans bädd på uppvaket.
det är klart det gör ont inom mig. det gör så sjukt ont psykiskt. men för noah smärtar det både fysiskt och psykiskt. så mitt får komma senare. när noah mår bättre.
läkarna sa att det är klart han minns vad han har gått igenom tidigare. att han relaterar till det nu. de sa också att han kommer minnas det här. kanske inte i ett klart minne, men undermedvetet.
som sammanfattande svar kan jag säga som så att nu är det okej. det är smärtsamt men okej. om några veckor svarar jag nog annorlunda. då har jag nog haft både en djup dal och förhoppningsvis en uppgång.
Tänker mycket på er. Ni tappra människor. Älskar er Farmor/heni
Ni är två starka starka föräldrar! Jag håller med om att det är så man gör när man är på sjukhuset. "Biter ihop" och till viss del "stänger av" för att vara ett stöd för sitt barn. De kommer alltid i första hand. Stor Kram till Dig.
Jag gråter för er skull, men faktiskt för min egen med. För det är nu jag kan släppa det jag en gång tryckte undan i samband med Elias födelse. Det gör så ont, så ont.
Vi behövde inte alls gå igenom vad ni går igenom men jag tror att jag känner igen smärtan. Att ge allt, precis allt, man har för sonens hälsa. Eller hur man nu ska uttrycka det.
När vi kom hem första gången bröt jag i hop totalt. Jag minns inte ens hur vi tog oss upp till sjukhuset!
Andra gången gick det vätte, men som sagt, det är egentligen först nu, jag kan... känna, kanske slappna av, gråta hysteriskt.
Jag önskar att allt blir bra, jag tänker så mycket på er, även fast jag bara träffat dig en gång!!'
Jossan,
jag tänker på er som är fantastiska föräldrar och personligheter. ni sätter alltid Noah i första rummet, sen orkar ni dessutom med att trösta andra familjer som har det svårt.
någon gång måste också ni få möjlighet att vara som ni känner er, verkligheten måste också komma ifatt er, framför allt när ni kommer hem igen efter denna sjukhusvistelse.
många kramar till dig Jossan och till Sadde också.
Ni är så starka!! Kämpa på...även om han
Mår dåligt så blir han en trygg liten pojke
Med all den kärlek som han omsluts av!!
Kram
Vilken fin liten kille ni har! Genom mitt jobb inom barnhabilitering förstår jag lite vilken otrolig operation ni går igenom. Som sagt ingen förälder skulle behöva gå igenom det ni går igenom, men skönt att det går att få hjälp när den behövs. Tårarna rinner när jag läser om er lille kämpe! Stora kramar till er och hoppas att återhämtandet går snabbt.
