Publicerat: 2011-11-26
Klockan: 22:07:05
elliots mamma...
jag har läst den här bloggen sen en vän berättade om den. deras resa har ett hårt tag om mitt hjärta. lika många tårar som rann när jag läste detta;
Nu står urnan hemma i vardagsrummet och för första gången på över 4 månader är "alla" i familjen hemma igen. Det känns konstigt att tänka så, jag vet ju att det bara är Elliots skal som är där men på något sätt känns det skönt att Elliot får vara hemma med oss en sista gång innan våra vägar skiljs åt igen. Det har varit så många avsked sen Elliot dog, och jag ser fortfarande det första avskedet som det största. Då när vi lade honom i barnvagnen och körde honom till bårhuset. Efter att vi vände ryggen och gick därifrån blev livet som aldrig förr, det var först då vi började leva ett liv utan Elliot. Jag kommer aldrig glömma smärtan. Att åka ifrån sjukhuset med en tom bebisoverall liggande i ett lika tomt babyskydd var fruktansvärt. Jag kommer ihåg hur vi stod i hissen på väg ner, hur vi tittade ner på den tomma blåa overallen. Vi brukade kalla Elliot för vårt lilla blåbär när han låg i sin blåa overall, han hann aldrig växa i det riktigt utan den var alltid lite för stor. Jakob strök försiktigt ena foten av overallen med tårar rinnande ner för kinderna och jag kunde se smärtan i hans ansikte.
lika många tårar rinner när jag nu inser detta;
Jag önskar så att Elliot hade fått vara frisk och vara här med oss nu. Elliot kommer alltid vara ett djupt saknat och älskat barn. Jag är glad att vi har så mycket att se fram emot nu: hus, julafton och en liten lillebror i mars. Det gör det lite lättare nu när Elliots tid börjar närma sig.
det är fantastiskt. jag blir så glad. så glad över att elliot och oliver ska få ett litet syskon.
jag önskar dem allt gott!
Nu står urnan hemma i vardagsrummet och för första gången på över 4 månader är "alla" i familjen hemma igen. Det känns konstigt att tänka så, jag vet ju att det bara är Elliots skal som är där men på något sätt känns det skönt att Elliot får vara hemma med oss en sista gång innan våra vägar skiljs åt igen. Det har varit så många avsked sen Elliot dog, och jag ser fortfarande det första avskedet som det största. Då när vi lade honom i barnvagnen och körde honom till bårhuset. Efter att vi vände ryggen och gick därifrån blev livet som aldrig förr, det var först då vi började leva ett liv utan Elliot. Jag kommer aldrig glömma smärtan. Att åka ifrån sjukhuset med en tom bebisoverall liggande i ett lika tomt babyskydd var fruktansvärt. Jag kommer ihåg hur vi stod i hissen på väg ner, hur vi tittade ner på den tomma blåa overallen. Vi brukade kalla Elliot för vårt lilla blåbär när han låg i sin blåa overall, han hann aldrig växa i det riktigt utan den var alltid lite för stor. Jakob strök försiktigt ena foten av overallen med tårar rinnande ner för kinderna och jag kunde se smärtan i hans ansikte.
lika många tårar rinner när jag nu inser detta;
Jag önskar så att Elliot hade fått vara frisk och vara här med oss nu. Elliot kommer alltid vara ett djupt saknat och älskat barn. Jag är glad att vi har så mycket att se fram emot nu: hus, julafton och en liten lillebror i mars. Det gör det lite lättare nu när Elliots tid börjar närma sig.
det är fantastiskt. jag blir så glad. så glad över att elliot och oliver ska få ett litet syskon.
jag önskar dem allt gott!
Kommentarer
Postat av: Johanna
Sitter här och gråter av ditt inlägg.... :(
Postat av: mormor till Emma o Maja
hej Jossan,
det här är fint skrivet av Elliots mamma. hur kan jag komma in på hennes blogg? jag har haft den en gång förut, men den har försvunnit för mig.
hoppas att ni alla mår bra och har en fin 1: advent
Siv-Britt
Postat av: Jossan
siv-britt - om du klickar på den feta texten så kommer du till bloggen!
Postat av: mormor till Emma o Maja
tack för svaret, snälla Jossan
Postat av: Linda
Hjärtat brister.
Rent fysiskt, så brister det.
Trackback
