perspektiv
vi har vårt liv. vi är mestadels mitt uppe i det. så pass att det har blivit helt naturligt för oss att få olika kallelser, tillbringa dagar eller veckor på sjukhus. förbereda oss mentalt och praktiskt för nästa steg vare sig det är en ny ultraljudsundersökning av hjärtat eller om det är en omfattande skoliosoperation.
det är vårt liv och det har blivit vår vardag, dvs vår normalitet. vår referensram.
häromdagen träffade jag en bekant och vi pratade på om vårt liv. eller det som komma skall, det underbara faktum att vi troligtvis kommer få två månader utan sjukhus. jag sa det med glädje i rösten. för det känns så underbart. svaret jag fick gjorde att vårt liv kom i ett nytt perspektiv.
svaret var ungefär "ja vilka annorlunda liv man lever när man är glad över att slippa två månader på sjukhus". så var det... så är det... vi lever annorlunda liv. alla. för oss innebär det glädje att slippa två månader på sjukhus. särskilt eftersom vi haft sjukhusvistelser, nya besked, operationer och dylikt varje månad sen noah föddes. men för en annan familj är vårt liv så annorlunda. vår normalitet. för en annan familj är vårt liv konstigt. vår normalitet. jag fick mig en tankeställare efter det... jag tror vi har en fallenhet för att uppskatta alla de små sakerna i livet. på ett annat sätt. jag tror och vill tro att det vi har varit med om och kommer vara med om gör att vi ser livet på ett annorlunda sätt, vårt sätt.
jag VET att det egentligen är lustigt att behöva vara glad över att slippa sjukhus i två månader. det kändes ändå fint att höra den kommentaren. den värmde på något sätt. för att den betydde att det vi gör inte hör till vanligheterna men vi hanterar det faktiskt rätt jäkla hyfsat ändå. än så länge står vi pall.
ett annat perspektiv upplevde min vän carolina häromdagen. ni som läser min blogg känner nog till noel. såhär skriver noels mamma idag; http://blogg.mama.nu/noelvaldeoss/2011/05/28/beundransvart/
som sagt alla lever olika liv och de liven ter sig olika allihopa. det blir deras normalitet. men något som ALDRIG kommer bli normalt är att uppleva det som den familjen ska behöva göra nu...
mina tankar går till dem....................
Perspektiv och refkletion är något som infann sig här också. Nyttigt att bli påmind om att alla faktiskt lever annorlunda. Det tror jag hjälper och stärker och får en att vara tacksam över vilket liv man lever. Att våga prata om det, att våga erkänna det, att våga känna det!!
