häromdagen fann jag dessa ord i en blogg;

Tänk hur mycket man uppskattar att ha en liten snuffsig bebis som vaknar och skriker om natten pga hunger istället för att ha en bebis som skriker oavbrutet pga att den inte får äta eller att man måste väcka henne för att de ska matas på speciella tider. Hemma här är livet gott.

jag fick sådana flashbacks.. jag minns våndan på sjukhuset inför en operation med fasta. eller de tre första dagarna när noah inte fick äta alls. tiden på sjukhuset när det var mat slaviskt var tredje timme även om noah sov eller var vaken.

när vi kom hem så kändes det som om det inte fanns några problem. inte vanliga bebisproblem iaf. utan allt som noah då gjorde kändes som friskhetstecken.

så är det än idag. jag finner det inte jobbigt med de vanliga bestyren. det är ett underbart liv. däremot det som hör till sjukdomsbilden kunde jag gärna slippa.

tänk vilket under det är när ett barn föds helt friskt. så mycket kan gå snett. eller alla (nästan alla) inser vilket under och vilken gåva varje bebis är. men sedan efter ett tag... fortsätt att uppskatta att era små föds utan några hinder inför framtiden. utan behov till ständiga återkommande sjukhusbesök. jag har kommit i kontakt med så många som har barn som fått en tuffare start i livet än de flesta barn som föds. föräldrar som kämpar och sliter sitt hår för att skapa en bra framtid eller enbart ett drägligt liv åt sitt barn och sin familj.

alla dessa människor som kämpar för sina barn. oavsett om barnet föddes med eller utan en kämpig start. sedan finns det de som misshandlar sina bebisar till döds eller till ett liv som hjärnskadad. det gör mig så förbannad så hälften vore nog. senast förra veckan läste jag i folkbladet om en 20-årig pappa som misshandlat sin bebis så att många ben knäckts samt att bebisen blev hjärnskadad. han själv hävdar att han tappat bebisen samt ramlat ner i trappan med bebisen under sig.... nerför hela trappan med en liten bebis under sig.. ni inser vidden av skador denna lilla försvarslösa bebis måste haft för att han ens ska hitta på den historian. 

detta inlägg är inte tänkt att förringa någon annans känslor kring sin egen situation och sina egna bekymmer. jag inser att även med en fullt frisk bebis så finns det tuffa dagar och tuffa situationer. men jag talar för både mig och sadjad när jag skriver det att vi uppskattar allt det andra, alla vanliga bebis"problem"! än så länge;) återkom om något år när den första tiden ligger längre bak i minnet så kanske jag resonerar på ett annat sätt!