noah har en förkärlek till allt han inte får ha. precis som alla andra barn vill säga;) här har han fått syn på min mobil.



han ska bara ha den! gör sig så lång!



yihaa! fick tag på den!



fort in i munnen med den innan mamma upptäckt att jag knyckt den.



mumsigt!



va!? vart försvann den? mamma då.........



men vad nu då.. vart försvann jag?



livet är bra galet. nyss hade jag en telefon i munnen. den försvann. sen så blev jag blind och helt plötsligt ser jag igen.



såhär glad blir jag av att se igen!

Japp det är så där man förstör telefoner. Calle hälsar det.

Hihihi sötnosen :) Han har verkligen satt sig "fast" hos mig den lilla kämpen. Håller alla tummar för er!



Nu ger vi "bara" Pulmicort och ett pulver som ska motverka inflammation i luftrören som heter Singulair.. men innan gav vi både Pulmicort och aromir hela tiden, vi tog bort aromiren då han blev helt speedad av den och tar bara till den i nödfall när det är som värst. Det verkar hjälpa rätt bra (för Linus iaf) att vi "underhåller" hela tiden. Men jag är orolig att hans tillväxt kommer hämmas eftersom det är kortison man ger.. Enl läkaren vi har så ska det inte göra det i så små mängder men vi har ju även varit uppe och fått större dos kortison (som man bara får ge 1 gång på 3 månader för att den är så stark) ett par gånger. Senast hade han stannat av på både vikt o längd på kurvan, men jag hoppas verkligen att det är tillfälligt. Vi håller det under uppsikt. Vet inte om det har med bakgrundsjukdommen o göra men Linus verkar ha väldigt dåligt immunförsvar.

Kram

Vilken superhärlig bildserie!

Känner igen det där. Vi fick en visningstelefon från Dialect (är stamkund där tack vare/på grund av företaget), en sån som ser ut som en fullt fungerande telefon men inte innehåller något. Den nöjde sig Mus-Göran med ett tag i alla fall, men när hjan isåg att det går att titta på film och se bilder på en riktig mobil så var friden slut.



Nu har vi mest fjärrkontrollsproblem.

Hej! Jag kom av en slump in på din blogg. Och blev så otroligt berörd att tårarna kom. I min närhet föddes i höstas en son med analatresi och hjärtfel. Hjärtfelet är väl mer eller mindre åtgärdat, om man nu kan uttrycka sig så. Men de har allt det där med hegarstiften och operationer för analöppningen framför sig. Det gör så ont i mig när jag tänker på vad de här barnen har gått eller ska gå igenom. Jag kommer läsa din blogg fler gånger och vill tacka dig för att du delar med dig av dina tankar. Stort tack!