vi har en liten minimänniska som bor hos oss.

den här lilla minimänniskan har lagt beslag på de flesta ytor i vårt hem.

han har en liten hörna i varje rum så han är oftast nöjd vart vi än befinner oss.

TILLS NU.

glöm det. han har ju blivit en mästare på att förflytta sig på hans egna lilla sätt. genom att rulla, vända sig i cirklar, gunga eller dra sig baklänges. just det sistnämnda gör att han kan förflytta sig ganska snabbt och långt.

helt plötsligt hörs ett SKRI värre än rovdjurens!!

vad har då hänt?

jo en stackars vägg eller dörr eller annan fast yta har gjort att minimänniskan ej kan förflytta sig längre. det är så synd om honom då.

helst av allt vill han framåt. men dit kommer han inte. han ser lika förvånad ut varje gång när han har sett ut ett föremål som han ska ha - börjar sin kamp att förflytta sig - men hamnar bara längre och längre bort från målet.

roande. minst sagt. jag skrattar varje gång. är det snällt att skratta åt sitt barn? jag kanske inte är så snäll. pappan i familjen lägger föremålet precis framför honom istället;)