första sjukhusvistelsen. det har gått några dagar. vi försöker smälta. vi ser vår fina son kopplad till alla maskiner. vi ser vår fina son få alla stick och prover. vi ser alla läkare vända och vrida på honom. vi ser alla sjuksköterskor komma in med olika hjälpmedel. vi hör droppmaskinen pipa. vi ska lära oss stomin. vi ska blicka framåt. mitt i allt detta fyllde jag 30 år. på sjukhuset.

det är fortfarande en konstig tid. trots allt det konstiga har det blivit så normalt. för det är normalt för oss. vår vardag. för en annan skulle vår vardag vara konstigt. men den andras vardag som är normal är konstig för oss.

vad är normalt? vad är konstigt?

detta var konstigt då och det känns konstigt nu när jag tänker tillbaks på det.

Jag fäller en tår och känner det du kände då... De första dagarna var som hämtat ur en dröm, en mardröm. Man svävade någonstans ovanför alltihop och orkade inte förstå.

Ja vilken omtumlande tid .. och vilken annorlunda 30-årsdag :-s

Men tänk så långt ni kommit och så mkt ni lärt er, både om analatresi "rygg-och hjärt-åkommor" och utvecklats i er roll som Noahs föräldrar.

Noah kunde inte ha bättre förutsättningar ! Han kommer klara livet galant med er bakom sig.

Ja det var verkligen då annorlunda än vad man hade föreställt sig, även vi som inte var i det så att säga. Det är svårt att se att det är samma familj nu som då, även om saker fortfarande är och livet inte är riktigt detsamma så har ni hittat er styrka att se det positiva och blicka framåt. Puss