moderskänslor
nu för tiden tänker jag på allt som kan hända "magen". om jag möter någon kan jag inbilla mig att den ska sticka en kniv i magen. om jag kör bil eller åker med i en bil kan jag få för mig att vi ska krocka och att något ska hända magen.
jag har aldrig direkt haft nojer gällande mig själv, aldrig brytt mig om att man ej bör gå ensam hem en sen kväll etc, aldrig varit rädd för sådant. däremot har jag alltid varit livrädd för att något ska hända dem jag älskar och står nära. så nu när oron har vandrat till magen så måste man ju bara få ställa sig frågan..
är det moderskänslor som har kommit redan i detta tidiga skede?? att oroa sig för att något hemskt ska hända sitt ofödda barn...?
jag och milla diskuterade detta idag och vi både kom fram till att ja så är det och det är jävligt faschinerande! det är stort. men vad kan vara större än att få vara med och skapa ett barn och förhoppningsvis få föda det?!
Jag tänkte precis likadant.
jag var exakt likadan!!
super snygga naglar!
Det är så häftigt att man kan skriva en sån sak och alla vet automatiskt vad man pratar om =). Det är så häftigt att allt hör ihop och jag tror att alla delar är nödvändiga också =). Puss på dig gumman och tack för samtalet. Puss
Så där höll jag på också och den rädslan man känner i sådana ögonblick är större än något jag känt iallafall innan. Oron är obeskrivlig. För att inte tala om hur ledsen man känner sig när ens barn gråter för att det har ont eller är ledsen.... fyyyy! Men det är värt allt det.
Sen råkade ju jag skjuta en nit på min mage med en sån där stor nitpistol när jag jobbade i somras, som fastnade lite halvt,men då garvade jag bara... haha... såg så sjukt ut! Men inget hände ju som tur var!
sssnacka om att ja känner igen mig så himla likt, visst är de lite läskigt?
hej Josefine. Jag förstår vad du menar. Och jag respekterar din åsikt=)
