ångest
nu kryper sig ångesten fram..
den nosar på mig och biter mig i tårna. försöker bita sig fast.
jag vill inte släppa in den. vill inte falla. rädd för att ej resa mig upp.
varför kommer ångesten..?
jo det är snart dags att åka till sjukhuset. vill inte. vill ha ett normalt liv. men vad är ett normalt liv. detta är vårt liv. det finns inga "normala" liv. för oss är detta normalt hur onormalt det än kan tänkas vara.
vill inte gå i korridorerna. vill inte träffa människorna där. vill inte behöva söva noah. vill absolut inte se noah i smärtor efter operationen.
kan redan nu drömma mig bort och bli alldeles varm inombords när jag tänker på noahs första leende till oss när han vaknat efter operationen. det kommer vara det bästa leendet någonsin!
bilder o minnen från förra sjukhusvistelsen...........
noah idag - såhär ska noah vara!
Han är helt bedårande!
Kram och Stort Lycka till med allting nästa vecka
Sabina
Håller med...på något sätt vill man inte att denna vecka ska ta slut. Vi får hoppas på att tiden går fort o att vi snart är hemma igen! Älskar er!
Får minnen tillbaka nu när jag ser dina bilder. Minns alla ultraljud dom gjorde på Alice hjärta .. Tror det blev tre st sammmanlagt. I och med att hon slutade andas efter op ville dom kolla extra ... sen tyckte dom att dom såg nåt avvikande osv ... Min lilla tjej. Vissa saker har jag nästan förträngt :-(
Tänker inte säga att du ska "försöka hålla humöret uppe" för det är lättare sagt än gjort men försök KÄMPA PÅ .. försök SE FRAMÅT .. så gott det gåriaf ? Håller tummarna att allt ska gå jättebra, att Noah ska slippa ha ont (Alice hade inte speciellt ont efter) och att han snabbt ska vara pigg och sig själv igen.
Du vet var jag finns om det e nåt :-)
Kramar !!!
Det är alltid jobbigt att ha det svåra framför sig, men det ska leda till någonting bättre. Som du skrev tidigare så är detta ett steg i rätt riktning.
Angående ångesten (som jag verkligen förstår att du känner) så vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, hur man än försöker tackla den så kommer den någon gång fram, frågan är bara när.
När jag var sjuk så sköt jag bara upp ångesten, jag lät helt enkelt bli att känna efter för mycket det första halvåret. Ist kom allt i dubbel dos när jag väl började känna efter och det kan jag med facit i hand säga att är det värsta som jag har gått igenom. Jag provade att gå till psykolog några gånger för att reda upp alla tankar och känslor, men problemet med en sjukdom är att det inte finns något problem ”att lösa”, bara tiden kan utvisa hur det blir med allting så för mig hjälpte det inte även om det säkerligen kan hjälpa många andra. Jag medicinerade istället med ångestdämpande under en period för att härda ut, och det hjälpte just då även om baksidan var att jag inte kände några känslor alls (vilket också var otroligt jobbigt i sig). Jag säger inte att något av det här är rätt eller fel, men efter att ha gått igenom detta så tror jag inte att lägga känslor på hög är så lyckat eftersom de alltid kommer fram på ett eller annat ändå (tänker verkligen på boken ”Resan” här), men jag förstår samtidigt att det blir en helt annan situation när det inte gäller dig själv utan ditt barn, du tvingas på ett sätt att vara stark. Men tillåt även dig själv att känna efter och vara ledsen nu under tiden när allt känns jobbigt, för det SKA bli bättre!
Tänker på er massor!
Kramar till hela familjen!!
Känner med er, finns här för er och önskar er lycka till med allt.
Tusen kramar
Farmor
Varje jobbig sak ni gör är ett steg längre fram. Vi tänker på er och håller alla tummar att det kommer bli en lyckad operation.
Kram!
Jossan! Att du plockar fram det positiva minnet om Noahs leende o att du lyckas känna värme i hjärtat är ju just en sån sak som är såå fantastisk med dig. Du har ett fantastiskt tänk. Så låt ångesten få komma emellanåt. Det sköna med ångest är känslan när den lättar o man känner positivt flow. Lycka till nästa vecka. Vi tänker på er o hoppas allt blir så bra som det kan bli! Hälsa dina killar!kram!!
tack för alla fina kommentarer! ni är bäst!
