det var länge sedan en film tog mig med sådan storm. det var länge sen jag levde mig in i en film så pass mycket. det var länge sedan jag bara satt och grät och grät och grät. fortsatte att gråta efteråt och bara höll om sadjad.... jag trodde jag skulle dö. jag kände samma känslor som huvudkaraktären. jag kunde inte andas. hur skulle det vara om sadjad dog? gud jag kände hennes känslor.. sedan gjorde det inte saken bättre av att vi redan i första scenen jämförde oss med paret och skrattade över likheterna i deras gräl...

ja det var en helt fantastisk film men jag grät nästan konstant. det var en sådan känslofilm som hette duga. myrbergs och vi planerade att se den tillsammans en gång i tiden. tur att vi inte gjorde det. den här filmen ska ses med den man älskar. inte som en sällskapsfilm. inte om man är lika känslosam som jag är iallafall. för efter filmen låg jag och fortsatte att gråta i sadjads knä. vad pratar jag om för film?? P.S I love you... 

se den... låt den ta dig med storm..



såhär ser man ut efter filmen.. och såhär såg sadjad ut efter filmen. efter att jag strykit hans hår i 2 timmar. *närhet* *intimt* iallafall så finns det vissa likheter mellan sadjads kusin adel i den här frisyren. döm själva. adel finns på bild längre ner...




igår var vi på iransk middag hos farhad. han och systrarna hade stått i. det var riktigt gott och hela min familj var där. emil som den stora killen han börjar bli "tappade" sin första tand. eller rättare sagt farhad fick rycka bort den. jag fick nötter från iran. mums. tack bahareh! pierre.. adel fick din tröja! hoppas det är lugnt!