jag hittade tillbaks till lunar. eller lunar hittade tillbaks till mig via min mail. jag har nu suttit och läst lite gamla dagboksinlägg. vissa är passande nu när 2 årsdagen är nära. (mitt tidigare blogginlägg för dagen).

here it comes...

---

torsdag 24 nov 2005

ledsen.. gråter.. ömkan.. tröst.. förtvivlan.. upprörd.. arg.. ironisk.. bitter.. förtränger.. redogör.. hopplöshet.. uppgiven.. funderar.. RÄDSLA..

Mmm... på nått sätt så är det de känslorna som finns inom mig.. som bara vill ut.. som vill öppna sig o komma ut i ord.. vill prata.. vill bolla.. vill gråta ut.. vill bara få vara.. vill få en klapp o en lång kram.. vill berätta om allt jag känner..

så kommer den... stunden jag väntat på.. då jag ska få uttrycka allt som jag känner.. o vad händer??

veckans sämsta; "ja.. ni alla har väl läst i min dagbok"

slut.. the end.. finito.. no more..

hallå...

jag hade ju massor jag ville säga.. massor som jag ville få ur mig.. KÄNSLOR.. men varför kommer de inte?? varför kan jag inte öppna mig lika lätt som jag gjort förr.. varför blockerar jag?? varför sitter jag o gråter ensam i bilen för istället för att gråta bland vänner?? blir det mer verkligt då? om jag tillåter mig att öppna mig?? är det därför jag håller inne?? skriva om det har ALDRIG varit några problem.. men varför kan jag inte få ut det i ord när jag pratar..?? jag förstår inte..

lustigt......... men det är säkert nått smart försvar.. den dagen jag är mogen för att tala så gör jag kanske det.. eller den dagen någon trycker på den rätta knappen.. för vid frågor har jag aldrig problem att svara.. men att få ut det självmant.. jag kan bara inte längre...

iaf det jag hade velat säga som veckans sämsta är min rädsla.. jecka du vet redan om.. jag lyckades ju öppna mig när vi pratade i veckan.. min rädsla för framtiden.. min rädsla för hur min lilla familj kommer att bli (pox o jag då).. rädsla över hur min blivande kommer att bli.. denna rädsla gör så att jag redan nu stänger inne vissa känslor.. de låter jag enbart komma ut när jag är själv.. när jag sitter i bilen o lyssnar på pink o bara lipar o sjunger med.. bästa stället att gråta o skrika ut sin ilska, rädsla o sorg är ensam i bilen.. testa om ni ej gjort det..

jag vill bara att allt ska bli som normalt igen.. JOSSAN FÖR FAN VAKNA UPP FRÅN DIN JÄVLA DRÖMVÄRLD... DET KOMMER ALDRIG MER BLI "NORMALT"...

---

lördag 7 jan 2006

fy fan säger jag bara...

det finns ingen som helst återvändo nu.. inget hopp.. ingenting.. det finns ingenting.. hon är ingenting.. vad är hon? vart är hon? vem har tagit henne? varför är hon borta? hur kan det gå så snabbt? varför har någon tagit michele? vart har de gjort av henne? varför har de lämnat kvar det här tomma skalet som ej kan göra någonting själv? var är hennes gnistrande ögon? vem får titta på dem nu? varför gör någon såhär mot henne?

jag trodde att jag hade passerat de här varför frågorna vid det här laget.. men det visar sig visst att man inte kan passera dem.. det kommer nya varför frågor hela tiden.. även fast vi vet utgången så dyker det upp nya frågor längs den långa mörka vägen som vi nu vandrar på..

---

måndag 30 jan 2006

näe jag ställer inte upp på det här längre.. kan någon bara få allt ogjort.. jag vill bara åka till sörping o mötas av michan där.. jag vill inte ha det såsom det är nu.. det funkar inte.. det känns verkligen inte bra.. snälla nån kan nån bara fixa allt så att allt blir som det borde vara.. jag vill inte vara med i den här leken längre...

det sjukaste av allt är att jag var på jobbet idag o allt var "som vanligt".. ja men tänk om jag inte vill ha det som vanligt än då.. varför låter någon mig känna som om det var som vanligt.. hur kan jag känna så..?? det är ju så jävla långt ifrån vanligt man kan komma... det är ju helfel.. hur kan det då kännas som vanligt...

jag vet att det hände kl 03.15 den 21/1.. jag vet det för ja var där och såg det.. o ändå känns det inte som om det har hänt...

hur fan funkar man???

gaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh

jag blir så frustrerad av allt.. jag får dåligt samvete när jag skrattar o tänker lyckliga tankar... jag är ju hemsk.. hur kan jag göra det.. eh.. jag VET att jag INTE ska känna så.. jag VET att det är BRA att jag kan vara glad.. o misstolka mig INTE.. det tycker jag oxå.. det är jätteskönt och skratta och vara glad ibland.. men det KÄNNS så OTÄCKT.. det känns så NORMALT..

---

onsdag 15 feb 2006

jag är trasig.. jag har gått sönder nu.. jag får inte ihop mina tankar längre.. de trasslar in sig mer o mer..

varför blev hon sjuk? varför fick hon återfall? varför satt de ej in medicin direkt efter första gången? varför var det just michan som fick denna vidriga sjukdom? är hon rädd nu? är hon ledsen nu? har hon någon att vara med? är hon ensam? är hon ledsen? har hon det bättre nu? vill hon komma tillbaks till oss såsom vi vill ha tillbaks henne? tyckte hon om sin egen begravning? ser hon oss? var är hon? vad gör hon? vet hon om hur älskad hon var?

jag blir tokig..

begravningen var fin.. underbar.. den rosa kistan, alla fina blommor, alla som kom, alla fina låtar, prästens ord.. men hur kan det göra så ont? hur kan det vara så att det var michan som låg i kistan.. min älskade snuttunge.. hur kan det vara så?? jag höll på att kvävas igår.. jag fick så ont i hela kroppen.. en sådan smärta var det länge sen jag kände.. illamående.. jag trodde jag skulle kräkas.. sen att se alla andras smärta gör det inte lättare.. på begravningsfikat sa prästen att han är övertygad om att hon har det bra nu.. att när man träder in i himmelriket så släpper all smärta o all oro.. att om det är något hon vill säga oss så är det lev ert liv, jag finna här och väntar på er.. vi vet inte något om vi ses imorgon, om en vecka eller om ett par år.. men lev ert liv och ta hand om er

något sådant sa han.. jag vet att vi ska leva vårt liv.. o det gör vi.. men igår när jag skulle somna så brakade allting.. allt jag har hållt på någolunda distans tog mig med storm.. o alla frågor som jag ställde i dagboken ställde jag igår med.. men tusen till.. pierre var underbar.. jag väckte honom efter ca 2 timmar av eget ältande.. han höll om mig o lät mig gråta o gråta.. pratade med mig o fick mig att må bättre.. vi satt på en film vid halv två på natten för jag brukar kunna somna då.. men det gjorde jag inte.. efter filmen la vi oss och han höll om mig tills jag somnade.. vilket kanske var vid halv 5 nånting..

jag klarar ej av att gå till jobbet.. det tar emot.. klarar det inte.. har ingen lust och ingen inspiration till nånting.. måste få upp mig ur detta hål.. kommer med all säkerhet att stanna hemma veckan ut..

---

nutid:
det var inte meningen att det skulle bli någon dyster tillbakablick, dock är det precis det som det blev. på ett sätt känns det som om det här gångna var ett helt annat liv. och det var det också. det var ett helt annat liv. ibland är det nyttigt att tänka tillbaks på det livet lite mer. men inte för att gräva ner sig. utan för att värdesätta det livet man lever idag. att jag är frisk och mår bra. att jag har förmånen att leva mitt liv. att jag ska ta tillvara på den förmånen.

men att det skulle krävas en ung människas liv för det är sorgligt. att det skulle krävas så pass mycket för att vakna upp. michele...... jag tänker extra mycket på dig nu............