Publicerat: 2006-11-02
Klockan: 17:40:38
o så kom den...
håll i er.. nu är den här.. den stora "tänkarbloggen".. vill säga innan att jag är totalt oförberdd inför mötet med tangenterna idag.. så detta kan bli en om aning svamligare blogg än vanligt...
nu kanske ni tror att ni ska få svar på frågan varför det blev som det blev mellan pierre o mig.. tyvärr om det är det som ni väntar er så får ni söka informationen verbalt från mig eller pierre.. jag kanske kommer att komma in på ett litet sidospår om det men fokus kommer att ligga på hur jag känner nu angående detta.. leva i nuet kallas det visst så klokt...
vad känner jag? vad ångrar jag? vad tänker jag? hur ska jag ta mig framåt? jag kan säga såhär mycket att jag känner skam o skuld.. detta är relativt nya känslor för mig.. innan handlade det mer om att överleva varje minut o bara klara allt det praktiska.. men sen när det var avklarat så kom jag till ett annat läge, där jag kunde lägga fokus på mig o mitt känsloliv igen..
jag är ledsen för alla som jag/vi har sårat genom detta beslut.. sen om det är pierre jag har sårat, min familj som alltid ställt upp till 110% även när de inte ens behövt det eller om det är min släkt som kom på bröllopet o verkligen trodde på oss eller om det är mina vänner.. jag ber om ursäkt.. jag gör verkligen det..
det var aldrig tänkt att det skulle bli såhär o det tror jag inte att någon människa tror heller.. (okej nu kom jag visst in på ett sidospår direkt... så går det när man är oförberedd..) sanningen är den att det var si o så mellan pierre o mig ett längre tag.. innan midsommar hade vi ett mastodant gräl o allt höll på att ta slut.. dock såg ju både han o jag allt det fina i varandra o bestämde oss för att försöka o omgivningen runt oss kunde inte bli gladare åt det beslutet.. vi själva var också glada o trodde på oss.. vi var naiva skulle jag vilja påstå i efterhand.. alltför naiva.. men vi ville ju själva att allt skulle bli bra.. vi hade ju planerat för den här dagen i 2 år.. vi hade ju gått igenom så mycket tillsammans.. vi hade ju haft den roligaste sommaren i vårt liv.. nu i efterhand vet jag också att vi hade den roligaste sommaren i vårt liv som två individer tillsammans med våra vänner o inte som ett par tillsammans med våra vänner.. men hur som helst så bestämde vi oss för att satsa.. o det gjorde vi..
väl efter den stora dagen åkte vi iväg till parga direkt med milla o osse.. vi både kände redan där att något var fel men pratade inte högt om det.. sen när vi kom hem blev det så uppenbart.. alla lustiga känslor som jag hade haft ett bra tag kunde jag nu ta på, jag kunde lokalisera dem. innan hade jag svårt att avgöra om det var pga av allt med michele, stressen inför bröllopet eller om det var att mina känslor för pierre börjat avta som det berodde på.. det blev som sagt uppenbart.. så vårt giftemål höll i 3 veckor.. folk kan skratta åt det o se det som en parodi.. varsegoda jag bjuder på det.. men det är även många som tog illa upp, förlåt det var aldrig min eller pierres tanke att såra någon..
det var det som hände.. o självklart är det inte så enkelt som jag ovan beskrivit utan vill någon veta mer får denne fråge.. o det jag känner nu är en blandning mellan lättnad/framtidstro o grymma skuldkänslor.. jag är inte ledsen o jag ångrar inte uppbrottet..jag tror att detta var det bästa som kunde hända.. jag ser att pierre utvecklas till en annan människa o han kan äntligen se sig om efter en tjej som passar honom bättre.. jag utvecklades till den människa jag är nu för ett tag sen.. kanske strax efter micheles död eller strax innan.. men däremot tror jag att jag också kommer att kunna få en framtid med någon som passar mig bättre.. även detta ser jag i efterhand.. hur olika pierre o jag var.. hur olika vi tyckte om att leva vårt liv.. ännu en sanning ska fram.. på något sätt tror jag (och pierre) att det är allt det med michele som både höll ihop oss och det som tärde på oss..
så det är det som jag känner.. det jag ångrar kanske är att vi gifte oss.. men samtidigt så ångrar jag inte själva bröllopet och festen, men ändå.. tvetydigt.. rent egoistiskt så hade jag skitkul o det hade pierre med.. vi hade inte kunnat få ett bättre "avslut" även om det är meningen att det ska vara början.. men det som gör att jag ångrar det är att vissa har tagit illa upp.. men för guds skull tro inte att vi hade planerat att skilja oss så här kort tid efter.. det var meningen att det skulle fungera.. vi ville.. men det blev bara för uppenbart.. o vid denna knappa ålder o utan barn varför försöka få det att fungera till varje pris när vi tillslut vågade se på situationen med öppna ögon.. då tyckte vi båda att det var bättre att få tid o chans att starta om på nytt istället..
vad tänker jag.. ja om sanningen ska fram o det är ju många sanningar som har skördats idag så det är väl bara att fortsätta.. jag tänker inte så förtvivlat mycket på detta.. jag lever istället.. misstolka mig inte.. jag funderar då o då.. kollar på gamla bilder o videoinspelningar.. minns o ser på det bra vi hade med glädje.. men jag känner också inom miig att vi båda kommer att få en bättre framtid på varsitt håll.. så därför överanalyserar jag inte.. jag svarar godhjärtat på frågor från folk.. det ser jag lite som min plikt.. undrar om du får lika många frågor pierre... undrar om folk ser att jag är "boven i dramat".. hmm.. mest säkerligen.. jag sticker nog ut aningens för mycket för att ej vara det.. men it takes two to make a relationship works... o det hoppas jag att folk förstår...
hur ska jag ta mig framåt? det går som på räls om man kan säga så.. jag behöver inte göra så mycket.. livet fortgår o så länge jag trivs med det så har jag inga tankar på att stoppa det.. jag umgås med mina vänner, jobbar o tränar.. ska börja umgås mer med min familj o ska tillbringa sommaren 2007 på högbacken! jag mår bra! oftast! mår jag inte bra så grubblar jag lite o sen mår jag bra igen.. det stora bakslaget har inte kommit än o jag tvivlar på att det kommer.. däremot har det funnits en del småbakslag då jag inte mått prima som en prinsessa.. men nu mår jag bra.. jag har hopp om livet..
tack pierre för de här åren.. tack för att du har funnits o varit en del av att skapa min personlighet.. tack för att du har varit med i processen till att göra mig till den jag är.. kommer alltid att respektera dig och ha ett gott öga till dig. förhoppningsvis kommer du alltid att finnas kvar som min vän.. må all lycka vara med dig och jag hoppas att allt du tar för dig kommer att gå din väg. lycka till med allt min vän..
nu kanske ni tror att ni ska få svar på frågan varför det blev som det blev mellan pierre o mig.. tyvärr om det är det som ni väntar er så får ni söka informationen verbalt från mig eller pierre.. jag kanske kommer att komma in på ett litet sidospår om det men fokus kommer att ligga på hur jag känner nu angående detta.. leva i nuet kallas det visst så klokt...
vad känner jag? vad ångrar jag? vad tänker jag? hur ska jag ta mig framåt? jag kan säga såhär mycket att jag känner skam o skuld.. detta är relativt nya känslor för mig.. innan handlade det mer om att överleva varje minut o bara klara allt det praktiska.. men sen när det var avklarat så kom jag till ett annat läge, där jag kunde lägga fokus på mig o mitt känsloliv igen..
jag är ledsen för alla som jag/vi har sårat genom detta beslut.. sen om det är pierre jag har sårat, min familj som alltid ställt upp till 110% även när de inte ens behövt det eller om det är min släkt som kom på bröllopet o verkligen trodde på oss eller om det är mina vänner.. jag ber om ursäkt.. jag gör verkligen det..
det var aldrig tänkt att det skulle bli såhär o det tror jag inte att någon människa tror heller.. (okej nu kom jag visst in på ett sidospår direkt... så går det när man är oförberedd..) sanningen är den att det var si o så mellan pierre o mig ett längre tag.. innan midsommar hade vi ett mastodant gräl o allt höll på att ta slut.. dock såg ju både han o jag allt det fina i varandra o bestämde oss för att försöka o omgivningen runt oss kunde inte bli gladare åt det beslutet.. vi själva var också glada o trodde på oss.. vi var naiva skulle jag vilja påstå i efterhand.. alltför naiva.. men vi ville ju själva att allt skulle bli bra.. vi hade ju planerat för den här dagen i 2 år.. vi hade ju gått igenom så mycket tillsammans.. vi hade ju haft den roligaste sommaren i vårt liv.. nu i efterhand vet jag också att vi hade den roligaste sommaren i vårt liv som två individer tillsammans med våra vänner o inte som ett par tillsammans med våra vänner.. men hur som helst så bestämde vi oss för att satsa.. o det gjorde vi..
väl efter den stora dagen åkte vi iväg till parga direkt med milla o osse.. vi både kände redan där att något var fel men pratade inte högt om det.. sen när vi kom hem blev det så uppenbart.. alla lustiga känslor som jag hade haft ett bra tag kunde jag nu ta på, jag kunde lokalisera dem. innan hade jag svårt att avgöra om det var pga av allt med michele, stressen inför bröllopet eller om det var att mina känslor för pierre börjat avta som det berodde på.. det blev som sagt uppenbart.. så vårt giftemål höll i 3 veckor.. folk kan skratta åt det o se det som en parodi.. varsegoda jag bjuder på det.. men det är även många som tog illa upp, förlåt det var aldrig min eller pierres tanke att såra någon..
det var det som hände.. o självklart är det inte så enkelt som jag ovan beskrivit utan vill någon veta mer får denne fråge.. o det jag känner nu är en blandning mellan lättnad/framtidstro o grymma skuldkänslor.. jag är inte ledsen o jag ångrar inte uppbrottet..jag tror att detta var det bästa som kunde hända.. jag ser att pierre utvecklas till en annan människa o han kan äntligen se sig om efter en tjej som passar honom bättre.. jag utvecklades till den människa jag är nu för ett tag sen.. kanske strax efter micheles död eller strax innan.. men däremot tror jag att jag också kommer att kunna få en framtid med någon som passar mig bättre.. även detta ser jag i efterhand.. hur olika pierre o jag var.. hur olika vi tyckte om att leva vårt liv.. ännu en sanning ska fram.. på något sätt tror jag (och pierre) att det är allt det med michele som både höll ihop oss och det som tärde på oss..
så det är det som jag känner.. det jag ångrar kanske är att vi gifte oss.. men samtidigt så ångrar jag inte själva bröllopet och festen, men ändå.. tvetydigt.. rent egoistiskt så hade jag skitkul o det hade pierre med.. vi hade inte kunnat få ett bättre "avslut" även om det är meningen att det ska vara början.. men det som gör att jag ångrar det är att vissa har tagit illa upp.. men för guds skull tro inte att vi hade planerat att skilja oss så här kort tid efter.. det var meningen att det skulle fungera.. vi ville.. men det blev bara för uppenbart.. o vid denna knappa ålder o utan barn varför försöka få det att fungera till varje pris när vi tillslut vågade se på situationen med öppna ögon.. då tyckte vi båda att det var bättre att få tid o chans att starta om på nytt istället..
vad tänker jag.. ja om sanningen ska fram o det är ju många sanningar som har skördats idag så det är väl bara att fortsätta.. jag tänker inte så förtvivlat mycket på detta.. jag lever istället.. misstolka mig inte.. jag funderar då o då.. kollar på gamla bilder o videoinspelningar.. minns o ser på det bra vi hade med glädje.. men jag känner också inom miig att vi båda kommer att få en bättre framtid på varsitt håll.. så därför överanalyserar jag inte.. jag svarar godhjärtat på frågor från folk.. det ser jag lite som min plikt.. undrar om du får lika många frågor pierre... undrar om folk ser att jag är "boven i dramat".. hmm.. mest säkerligen.. jag sticker nog ut aningens för mycket för att ej vara det.. men it takes two to make a relationship works... o det hoppas jag att folk förstår...
hur ska jag ta mig framåt? det går som på räls om man kan säga så.. jag behöver inte göra så mycket.. livet fortgår o så länge jag trivs med det så har jag inga tankar på att stoppa det.. jag umgås med mina vänner, jobbar o tränar.. ska börja umgås mer med min familj o ska tillbringa sommaren 2007 på högbacken! jag mår bra! oftast! mår jag inte bra så grubblar jag lite o sen mår jag bra igen.. det stora bakslaget har inte kommit än o jag tvivlar på att det kommer.. däremot har det funnits en del småbakslag då jag inte mått prima som en prinsessa.. men nu mår jag bra.. jag har hopp om livet..
tack pierre för de här åren.. tack för att du har funnits o varit en del av att skapa min personlighet.. tack för att du har varit med i processen till att göra mig till den jag är.. kommer alltid att respektera dig och ha ett gott öga till dig. förhoppningsvis kommer du alltid att finnas kvar som min vän.. må all lycka vara med dig och jag hoppas att allt du tar för dig kommer att gå din väg. lycka till med allt min vän..
Kommentarer
Postat av: Erika
Du skriver så fint vännen! Mycket tankar!
Jag är så glad över att ha dig som min vän. Måste ses snart! *Sakna*. Pussar E
Postat av: vica
Förmågan att i dag
tänka annorlunda än
igår skiljer den vise
från den ovise.
Kramar till dig Jossan...=)
Postat av: Karin
Mycket fint skrivet vännen! Det märks att det inte var något överilat och det vet jag ju också att det inte var. Ser en ljus framtid för dig!!
Många kramar Karin
Trackback
