jag är helt slut.. helt utmattad.. känslomässigt, psykiskt o fysiskt.. men jag tror jag kan lokalisera allt till en enda sak.. utställningen jag nyss var på.. har varit lite spänd inför den o var smånervig i hissen upp..ville inte gå direkt in dit utan fick med sadjad på en annan först.. sen fanns det ingen återvändo kvar.. det var bara att stega in till utställningen "sebastian".. shit.. de första 8 bilderna klarade jag av.. sen började tårarna att rinna.. o de slutade inte förens jag samlat kraft att gå därifrån..

för er som inte vet så är det en fotoutställning om en pojke som dog i cancer i påskas. kan ha fel o det kan ha varit i påskas förra året. det var iaf väldigt tungt.. det är en utställning som är tuff att gå på för "vem som helst" o ännu tuffare för personer som upplevt det i första hand.. bilderna.. stämningen på bilderna.. det påminde så ofantligt mycket om michele.. att se sebastians blick.. att se maktlösheten hos syskonen o föräldrarna.. kistan.. det var en sjukt tufft utställning rent känslomässigt men en så behövlig..

ska dit med mamma i mellandagarna.. kanske syrran vill hänga på också.. vill se den igen.. kanske är smått sjukt att vilja utsätta sig för sådana påfrestningar.. men jag vet att för allt man klarar av o för ju mer man bearbetar ju starkare går man ut därifrån.. o ju mer intakt i sina känslor..

michele.. tänker på dej så mycket.. kan inte förstå att det snart gått ett år..

Ja den fick en o tänka efter...puss på dej

-krama om-

Förstår att det måste ha vart jobbigt att se, men som du skrev så är det ju fortfarande viktigt att bearbeta allt. Ja märkligt hur fort tiden har gått, känns verkligen inte som att det var ett år sedan snart.... Ta hand om dig gumman! Puss/H