i helgen var vi stödfamilj. stödfamilj "på riktigt" för sista gången. vi har nu valt att säga upp de flesta dygn som vi har beviljade. just för vår förändrade familjesituation. vi kommer stå kvar som stödfamilj men i praktiken kommer det bli mer av ett "barnvaktsuppdrag". vi kommer hem till dem och avlastar eller gör roliga saker med e borta. men förbi är tiden när e sov över hos oss.

det känns märkligt. vi har varit stödfamilj sedan 2008 och vi har haft e i förskolan sedan jag började år 2004.



noah och e som busar. e jagar noah och se noahs förväntan i hans minspel....



vi åkte till busfabriken och där mötte vi ett gäng av davidsson/gillbergs!



noah fann sig snabbt med bollar, cyklar och studsmattor.



noah fick känna sig skapligt besegrad av vulkanen men han var vid gott mod ändå.



avslutade med fika! gott!

som jag och e´s mamma sa när vi sa hejdå. det här är inget avslut. vi finns kvar och de finns kvar. men nog kändes det att det var sista gången ändå....

tur är att vi redan planerat in när vi ska vara barnvakt nästa gång;)

När du skriver sådär blir jag rörd...vill inte tänka sista gången även om det är så...försöker peppa mig själv med att vara nöjd och tacksam över den tiden ni ställt upp,det har varit helt underbart, men livet går vidare...det är så jag tänker för att inte börja storlipa:)ses snart!

Kraaam, ni är bäst:)