kontraster
när du ligger stilla i din sjukhussäng är det så svårt att minnas hur sprudlande med liv du är. det var faktiskt bara 5 dagar sen som du röjde loss här inne och vi trodde du skulle hoppa ur sjukhussängen. nu kan vi ha gallret sänkt och det finns inte ens en tanke på att du ska häva dig ur.
det är så svårt att tro att du ska kunna bli ditt vanliga jag igen. vi ser små glimtar av din livslust ibland. men efter några minuter ser vi även hur du tvingas till stillhet för att din lilla kropp inte orkar med allt du egentligen vill.
men de där minuterna av den "riktiga" noah värmer. det får oss att våga blicka framåt. men det får mig även att bli ledsen. för det får mig att se att du är så "sjuk" just nu. du är så dålig. jag skulle byta plats med dig på en millisekund. jag önskar så att du sluppit allt detta.
jag längtar och hoppas att dagen då du återigen orkar röra på dig kommer snart. det smärtar så inom mig, inom oss, att se dig såhär.
oh älskade ninni. jag vill rymma med dig. ta dig härifrån. ta all smärta från dig. jag vill plocka ut alla dumma skruvar i din rygg. jag vill att din rygg ska kunna vara rak ändå. jag vill att du ska få må bra genom att bara vara du. du, ninni, utan mediciner, skruvar, korsetter och allt annat du tvingas ha som hjälpmedel i din vardag.
men nu är det som så. att en del måste gå igenom mer än andra. du är en av dem ninni. en av dem som måste prövas lite mer. kanske blev det du för att du är en av de starkaste små kämparna jag någonsin mött. för att du har en sådan kraft inom dig. för att du kommer att fixa det här.
älskade ninni, om några månader kommer detta vara ett minne blott. då kommer vi säga tvärtom, att vi inte kan tänka oss hur det var när du låg där på sjukhuset. att det är så svårt att minnas det för att du återigen är fylld av livskraft och glädje. oh ninni vad jag längtar efter det dagen......
Jag är glad för att Noah har en så fin mamma och pappa. Er kärlek till honom och varandra, lyser igenom hela denna blogg. Kämpa på!
Kram från Musse och hela Sniff This-flocken!
Kämpa på Jossan! Imorgon kanske han kan sitta 4 minuter! Nästa dag 12 min och så går det långsamt långsamt framåt. Det finns säker inte ord för att beskriva hur jobbigt ni har det - att se sitt barn lida så mycket - men försök att se de små framstegen! Ni kommer att få tillbaka er lilla kille snart, han finns där bakom alla mediciner, smärta och operationssår. Håll ut! Massor kramar
Jag gråter & jag känner så med er Jossan & jag känner så väl igen mig i dina ord du skriver! Vi har inte upplevt det ni gör nu,men jag vet hur det känns när maktlösheten & smärtan gör sååå ont,när man önskar man kunde fly från allt & leva på "som vanligt",& främst om man finge kunna ta smärtan från barnen till ens egen kropp!!!!
Jag förstår att det smärtar,att det gör ont. Men tro mig,tids nog kommer ljuset & livskraften flera gånger om,för är det nått som er son har & kommer få mer,så är det just kraft. Han är en kämpe & det är ni oxå!
Tänker på er & skickar all min kraft till er<3
Lilla älskade Noah, du klarar av och härdar ut sånt som vuxna skulle skrika av, ditt liv är så annorlunda än våra med smärta och problem samtidigt så finns det ingen som är så levnadsglad och full av liv som du är. Jag kan inte ens föreställa mig vad du och dina föräldrar går igenom men det jag vet är att ni alla kommer ta er igenom detta även om vi önskar så att ni skulle slippa detta. När du blir stor sen kommer alla barn att förundras över ditt ärr och både barn och vuxna kommer förstå vilken kämpe du är. Med detta i bagaget kommer resten av livet bli enkelt för dig och du kommer att växa upp och lyckas med allt du tar för dig och vara en lycklig ung man.
Puss på dig älskling och puss till dina föräldrar.
Åh nu bölar jag! Jag beundrar er.. Att tvingas vara starka är aldrig lätt! Ni är en fantastisk familj:) ta hand om er och glöm inte bort att gråta ibland, det får man;) hoppas Noah hittar tillbaka till sitt vanliga jag snart.. Många kramar Lina, Martin och barnen!
Nu rinner inte tårarna, nu sprutar dom. Så starkt skrivet jossan. Jag förstår att maktlösheten e stor,,, men tänk att ni gör de bästa ni kan för ett barn hela tiden. Stor kram
<3
Ni alla tre är såna som tvingats stå ut lite mer än andra.Men ur det onda kommer det komma ännu mer livsglädje o kärlek.
O ni tre blir `visa män`som kommer leva innerligt o så njutningsfullt som det bara går.
Jag hoppas du länge länge orkar blogga Jossan.Hoppas att du känner att det ger dig tillbaka lika mycket som jag tycker vi får. Du ger oss andra ett större hjärta o förmåga att känna kärlek o även sorg. Precis som du, så längtar jag till härliga inlägg med er levnadsglada underbara unge som kommer komma snart igen! Då kommer vi få känna hopp o glädje o lycka. Han är ett lyckans barn som kommit till dig o Sadde. Finare föräldrar får man leta efter. Många kramar från mig o familjen
Så fint Jossan ... Otroligt vackra ord ! Noah kan inte få mer kärlek och omtanke än han får av er just nu. Och det känner han självklart även om han ännu inte blivit sig själv. Men den dagen kommer ! Och jag hoppas att det inte ska ta för lång tid. Att han inte ska behöva ha så ont .. Förstår att det gör ont i dig ! Och i Sadde med såklart.
Första gången jag tittar hit. Jag är lillasyster till en gammal vän till dig, Tessan. Det gör så ont i mig när jag tänker på vad Er lilla kille går igenom, vad ni går igenom. Önskar så att man kunde få dig att att känna lite lycka, en glimt av glädje. För inspirationen du ger genom så fina ord och tankar behöver höjas över skyar. Jag beundrar ditt mod och hopp! För vad det är värt finns här en främmande själ som tänker på dig, Er. Kommer göra varje dag. Kram Frida
tänker på er jossan! Du skriver såå fint i bloggen verkligen från hjärtat. skickar massor av styrkekarmar till lilla noha!! occh till er såklart. kram jessans syrra
Så otroligt fint skrivet så tårarna återigen är nära att komma...
Jag önskar och hoppas innerligt att fina lille Noah snart får bli sig själv igen, och framförallt att han slipper ha så ont för det ska ingen (speciellt inte nån så liten!) behöva ha!
Tänker på er, kämpa på!
Många Kramar!!!
Tittar in varje dag på bloggen för att följa er.... Och varje gång blir jag så berörd..... Kram
Tårarna rinner ner för min kind när jag läser detta. Du skriver så vackert, med så mycket värme och kärlek. Beundrar er så mycket! Önskar också att tiden går fort tills att Noah är pigg och "på benen" igen, så att Iris och gänget kan busa runt.. kram
Så fint skrivet!
Tänker på er, fast jag inte känner er.
Noah, vilken kämpe! En kille som har fantastiska föräldrar!
Kämpa på. Kram
