4 veckor sedan...
för 4 veckor sedan pratade vi med kirurgen. noah vaknade! han var inte förlamad. men det fanns en massa men. men men men. allt gick inte som det var tänkt. vi skulle börja förbereda oss på korsett och långvarig smärta.
för 4 veckor sedan sa arbetsterapeuten att vi skulle förbereda oss på att det skulle kunna ta upp till 6 veckor innan noah ville röra sig pga smärtan och pseudoförlamningen. ibland är det skönt att vissa antaganden blir felaktikga. att vissa hypoteser motbevisas. vi har nu avslutat morfin och de andra två medicinerna som förstärkte effekten av morfinet. imorgon avslutar vi även alvedonet. då är noah "färdig", i alla fall i det första läget. såhär sprang noah omkring i helgen.
vad kvarstår för noah?
- korsettbehandlingen
- återkontroller
- röntgenundersökningar
- observation över det vänstra benet
- möte med en sjukgymnast
- ev. fler operationer för borttagande av skruvar eller fastställande av skruvar
- ev. smärta eller obehag av skruvar
vad kvarstår för oss?
bearbetning???
är vi redo? det fanns så många men. så många om. vad hade hänt om de inte hade haft ryggmärgsbevakning, hade noah varit förlamad i det vänstra benet då? vad hade hänt om de inte hade fått tag i rätt blod i tid och om han hade förlorat mer blod?
det var den absolut värsta gången. absolut värsta. längden på operationen, smärtan och frågorna.
jag har inte bearbetat smärtan noah hade. att möta den smärtan. jag har inte bearbetat rädslan noah hade, inte på långa vägar. att se noah fråga VARFÖR med sina stora ögon. kommer jag någonsin kunna bearbeta det?
en gammal vän har mailat med mig. berättat om sina erfarenheter. berättat hur hon blivit hjälpt av kuratorer och psykologer. vi har pratat om det. vi tror vi är redo. att få ventilera med någon som inte känner oss eller noah. som inte har några känslor för oss. någon som vi kan släppa bomben för.
bara få spy ut. varför, hur, när, om..... frågor utan svar.
vi är där nu. redo för nästa steg för att gå ännu starkare ur detta. redo för ordentlig bearbetning.
Maila mig på [email protected] om dina önskemål med designen så kikar jag på det :)
Du gör världen bättre my love...han kämpar på vår lilla krigare. Puss
Du gör världen bättre my love...han kämpar på vår lilla krigare. Puss
Han är en lite kämpe. Även ni som föräldrar är starka. Ni har varann och ni tar er igenom detta :)
Jag hoppas ni får en riktigt bra person att prata med. Det behöver ni absolut. Man är stark till en viss gräns och biter ihop - i ditt fall för Noahs skull, för att orka med. Men det kommer en tid då man behöver ta tag i allt och försöka bearbeta det som hänt. Ni har haft mkt. Inte bara de sista veckorna utan efentligen ändå sen Noah föddes, även om sista op natuligtvis var den tuffaste.
Kramar och hoppas ni mår bättre efteråt ..
Vi kan prata mer om det när vi träffas!Jag kan bara berätta hur det var för oss
Kram
Sabina
Ett sånt här inlägg griper tag i en så det värker. Hoppas ni har nån bra som kan hjälpa er med det inre . Jag är iallfall så glad och stolt att få ta hand om ditt yttre :):)kraam!
Jag känner verkligen med dig i det du skriver!
Min dotter opererades för lite över ett år sedan, hon var då 8 år gammal.
Och som du säger: den värsta tiden i ens liv! Så många timmar av oro...
Elise (min dotter) har inte bara skoliosen, utan föddes med diverse "problem"..sondmatning till en början för att senare få en peg, missbildning i nacke-skuldra-arm som gör att hon inte kan använda armen korrekt och den är även mindre, nacken har missbildningar vilket innebär att den växer snett..
Ja hon har inte haft det lätt. Och det har inte vi som föräldrar heller. Nuvet inte jag vart du bor, men jag kan rekommendera dig att prata med kurator eller psyklog på rosenlund (sthlm södra). Dit gick jag och dom är specialinriktade på att prata med föräldrar och anhöriga till barn med speciella behov eller vad man ska säga.
Ta hand om er och eran underbart söta son nu =)
